Det är åter trendigt att sitta på sin lokala sunkpub och dricka billig öl som Falcon eller Prips. Det återspeglas inte minst i alla Instagram-konton som dyker upp med namnet “Malmös barer, sunkhaksguide och liknande.
Trender går i cykler. Det syns tydligt i exempelvis modet: Idag är breda jeans åter normen, medan “skinny jeans” är något av en “ick”, i alla fall för ungdomarna. Men som allt cyklist kommer även de smala jeansen att komma tillbaka — det är bara en fråga om tid.
På samma sätt som modet svänger fram och tillbaka har vi nu lämnat hipster-eran där alla skulle dricka svåra ölsorter. För ungefär 14 år sedan exploderade mikrobryggerierna; suröl, hazy IPAs och DIPAS dominerade öltubudet. Nu är det istället den lokala syltan, sunkpuben eller pizzerian med rättigheter som gäller. Stället där du kan få en happy hour-öl för 35 kr är det nya trendiga. I stadskärnorna är det bara turister eller folk som kommer utifrån, “the locals” hänger på sunkhak.
Att det går tungt för de “svåra” ölsorterna märks tydligt även i dagens Sverige, där mikrobryggerier faller som furor i vinterstormar. Mycket av detta kan kopplas till det ekonomiska stålbad som samhället nu genomgår. Även på Systembolaget känns det troligen allt svårare att motivera köp av en exklusiv öl från tillfälligt sortiment för 50 kr, när du istället kan plocka upp en Ey’Bro eller Smålands för en tia.
Med det sagt: jag uppskattar sunkhak. Jag gillar de mindre pretentiösa ställena – där det helst finns en darttavla, någon enarmad bandit och en brokig mix av människor från alla delar av samhället. Som Malmöbo undviker jag Lilla Torg; där är det för mycket uppvisning. Till och med Möllan börjar jag sakta men säkert undvika nu när området långsamt gentrifieras och en Vermouthbar har öppnat.
Men det är väl bara en tidsfråga innan folk börjar flockas kring en double hazy IPA bryggd i någon skäggig ölfantasts källare igen – för trender är alltid cykliska, och entusiasterna försvinner aldrig.